Sunday, October 30

"Time, is on my side. Yes it is. Time, is on my side.."


Jupp! En timme extra och malin börjar få struktur på sitt liv... :)

Har ägnat eftermiddagen åt att rensa min inbox! Herreguuud vad den kan förfalla på bara några månader... Nu är allt som behövdes sparas insorterade i fina små mappar! Har dock cirka tjugo veckobrev från Futurelab som jag inte läst, får ta en heldag å göra det någongång.

Och idag har jag lagt på tre jobbansökningar + lämnat en intresseanmälan om extrajobb på H&M:s outletbutik! Somebody, somehow, somewhere - ge mig ett jobb!!! Bara några timmar om dagen eller i veckan...

Kom på att jag aldrig haft det så lugnt som jag har det nu. Jag har alltid jobbat mycket, även om det enbart varit jobb eller om det varit plugg plus extrajobb, så har jag ändå varit igång.. Lite för mycket ibland kanske - det är nog inte hälsosamt i längden att jobba mer än heltid, och enbart ha max två veckors semester. Men just nu är det lite för lugnt, tycker jag allt! Jag fungerar förmodligen bäst när jag har mycket att göra! Har alltid haft små projekt på gång om jobbet inte tagit all tid, typ som tavelutställningar eller någon möbelrenovering. Och självklart har jag varit tidsoptimist även där ibland.. (Sorry L, skäms fortfarande över att jag aldrig hade tid att klä om fotöljen fast jag sa jag skulle....).

Så kanske det är bra för mig och bara vara alldeles sysslolös..... Fast jag klättrar på väggarna snart/får lappsjuka/blir alldeles hialös.....

Thursday, October 27

”Please, don´t breake this girl again.”


Hur mycket kan ett hjärta ärras innan det slutar slå? Krävs det visst antal hjärtesorger innan man tillåts träffa sin true love?

I så fall kan jag säga att jag redan har fått mitt, det är min tur nu!! Jag har faktiskt fått min beskärda del, till skillnad från vissa andra exempel här i världen. Jag känner personligen till flera fall av par som träffades unga, 16-17 år, och som fortfarande är ”The lucky couple”, nu vid över 30-strecket. Och, javisst, jag har kanske fler exempel där det är precis tvärtom, de som träffade varandra i tonåren och som tio år senare kom fram till att det här kanske inte var det bästa. Jag menar, för guds skull, jag var ju en av dem! :)

Men varför är det så? Är vi som inte höll ihop eller de som fortfarande inte ens träffat tillstymmelsen till den rätte än, bara mer kräsna eller orealistiska? Analyserar vi för mycket om vad som är rätt och vad vi vill ha? Eller har vi för kort intrest-span? Jag menar för de flesta gångerna så trodde man ju faktiskt att han var den rätte! Tills det helt plötsligt inte var så kul längre..

Jag har blivit beskylld för att vara för kräsen, men har jag ens på sista tiden kommit i någon slags situation där jag ens kan fundera över om det är rätt eller fel? Och jag tycker inte att jag har så höga eller orealistiska krav – han ska vara lagom lång (dvs i alla fall tio cm längre än mig...), lagom symmetrisk (vilket inte heller är något konstigt krav, han kan få vara symmetriskt ful, bara han är någorlunda symmetrisk...) och han ska liknande humor som min, och han ska kunna föra ett normalt samtal (antingen med mig eller de jag känner). Jag menar passar inte den beskrivningen in på de flesta killar? Faen vet, jag har inte kommit nära nog någon på ett tag så jag vet inte...

Men tillbaka till min undran. Är vissa mindre nogräknade? De paren som är tillsammans med sin Highshoolsweetheart fortfarande, har de aldrig reflekterat över varför de är tillsammans eller haft tvivel på att det här är rätt? Är de lyckliga eller är de bara pseudolyckliga? Beslutade de sig när de var 18 att det här är allt jag vill – nu är jag lycklig och ska så förbli! Och eftersom de redan bestämt sig för att de är lyckliga så ignorerar de bara eventuella tecken på att de inte skulle vara det? Eller är de genuint lyckliga eller i alla fall lagom lyckliga i mellanmjölkslandet Sverige?

Är det vi andra som sett för många Hollywoodendings, vilka gör att vi hela tiden strävar efter lite till, lite mer lycka? Borde vi ha nöjt oss med det vi nu blev tilldelade? Och nu när vi nu inte gjorde det, ska vi ta något som egentligen är sådär?

Eller finns han fortfarande där ute – Han med stort H? De exemplen har jag ju också i min närhet, de som hoppade av highshoolsweetheartsgrejen och som sedan hittade rätt ändå!

Så det kanske finns hopp för mig, och alla de andra som mig! Men låt det bli näste kille i raden då, för inte en hjärtesorg till tack!

Tuesday, October 25

"Cast my dreams to the wind, don´t wanna wonder what it´s all about"


Ska man kasta all sin integritet åt sidan och arbeta för ärkefiende nummer ett? Arbetsförmedlingen söker just nu en mängd arbetsförmedlare. Är det inte en paradox att de söker personal, borde de inte ha en mängd inskrivna långtidsarbetslösa som de kan utbilda till att förmedla arbeten? Dessa långtidsarbetslösa borde väl definitivt ha erfarenhet av arbetsförmedling, inte sant? Och hur man ska hantera sina ”kunder”, det borde ju de veta eftersom de befunnit sig motsatta sidan, och vet vad som funkar eller inte. Men å andra sidan, eftersom arbetsförmedlingen misslyckats med att sätta dessa personer i arbete, så har ju dessa inte den arbetslivserfarenheten som efterfrågas.

En annan paradox i annonsen är kravet att du ska ha minst tre års arbetslivserfarenhet eller högskoleutbildning som bedöms likvärdig. Utöver det ska du ha kunskap och färdighet i att använda Office, e-post och Internet... Alltså, vilken högskoleutbildning har man läst om man inte har den baskunskapen i data? Och eftersom högskoleutbildningen bedöms likvärdig arbetslivserfarenheten så måste man väl ha dessa kunskaper inbakade i arbetslivserfarenheten. Eller? Och hur många är det som söker dessa tjänster som inte har den datakunskapen? Jag menar, till och med mina föräldrar - 64 år, har rätt bra hum om dessa datafunktioner och de är ändå snart pensionärer....

Och som kryddan på det hela så ska man faktiskt skicka in sin ansökan via mail..... :)

Måste erkänna att jag ännu inte varit och anmält mig som arbetssökande på af, dels att jag är rätt skeptiskt mot dem, och dels att jag fortfarande pluggar och sen har jag för mig att man måste ha varit arbetslös ett visst antal månader? Och eftersom jag var anställd på City Gross fram till den 15 augusti är jag nog inte kvalificerad till att hänga på af....


Men i brist på både jobb och integritet så kanske man skulle jobba där?!

Monday, October 24

"I will allways be your soldier"


Är det inte förunderligt att man bara ställer upp för varandra utan att ens tänka efter. När det gäller familj är det, i alla fall för mig, självklart.

Men även när det gäller mina närmaste vänner.

Jag hade inte tvekat en sekund om det var någon av dem som behövde hjälp eller face to faceterapi, utan jag hade bara hoppat in i bilen och kört de där sex, tio eller 30 milen. Men man vet också att de hade gjort samma sak om det var en annan som behövde dem. Man hoppas alltid att man inte ska behöva testa sina vänskapsband, men på ett sätt kan jag tycka att det stärker vänskapen. Efter att ha upplevt en krissituation som berör alla i gänget, vet man hur vissa hanterar krisen och hur de reagerar eller sörjer. Jag hade visserligen aldrig önskat att någon behövde uppleva en sådan kris som mitt tjejgäng har gått igenom, men jag vet samtidigt att krisen band oss starkare tillsammans. Och utan att det någonsin känns tvunget och krystat att umgås, så kommer det här vara människor som jag fortfarande kommer att umgås med när vi är pensionärer. Och att även om man umgås mindre intensivt i vissa perioder så vet man att det är bara att plocka upp telefonen eller sätta sig i bilen, så är man tillbaka där igen. Med människor som ställer upp och tröstar och beskyddar mig. Jag tror verkligen att jag har tur när jag har så många nära vänner. Både mina girlsen, men även andra som man lärt känna på olika håll, som man även om då vi flyttar till Sveriges alla olika hörn vet precis var de befinner sig både fysiskt och emotionellt.

Min egen lilla armé av vänner som jag hade beskyddat och försvarat ensam om det så hade krävts.

Sunday, October 23

I´m broken and I wanna go home – men var e hemma??


Ibland känner jag bara att det skulle ha varit skönt om man hade blivit kallad till någon slags livsrådgivare. En slags handhavare för ens liv som välkomnar en och säger; Hej! Dig har vi väntat på! Här har vi kontraktet på det där drömjobbet med topplön, och om du går igenom den dörren där, så sitter mannen i ditt liv på andra sidan och väntar på dig. Och han har nycklarna till era båda hus, det där funkishuset med lummig trädgård och den där sekelskiftesvillan på västkusten. Grattis! Ni kommer att leva lyckliga i alla dagar, ser jag här i dina papper.

Klappat och klart liksom! Aldrig mer några tankar på om jag gjorde rätt när jag valde att läsa den utbildningen. Om jag valde rätt stad och flytta till. Om jag nån gång kommer och träffa någon som är den rätte, eller om jag redan gjort det och bara schabblat bort chansen! Herregud det kanske var han den där killen som jag aldrig ringde tillbaka eller han den där som jag inte vågade gå fram till. Felaktiga val som leder helt fel!!

Så snälla Posten leta reda på det där brevet från Livsuppordningsverket, som det står mitt namn på, och skicka det till mig omelbums. De har ju faktiskt väntat på mig, så brevet måste ha kommit bort i sorteringen! Eller?

Saturday, October 22

Alla ordpolisers vånda...


Alltså vad har hänt med svenskundervisningen i Sverige?? Har vi blivit så anglofierade att ingen kan skriva rättstavat och grammatiskt riktigt? Jag är medveten om jag inte alltid skriver helt korrekt heller men större delen av mina texter är ändå någorlunda rätt.

Bevis nummer ett: Skyltar på stan och i butiker - här råder särskrivandets normer. Herr plånbok (var är fru plånbok??), Extra knäck (MAX Kompetens!!??? inte när det gäller svenska iaf...), Bak potatis (säljer de både bakar och potatisar? och isf vad för några bakar??) är bara några skrämmande exempel.

Bevis nummer två: Eftersom jag är singel (och JA; desperat!!!! näe, bara allmänt... ), så tog jag en tripp in på Match.com, en dejtingsite. Jag borde egentligen blivit avskräckt redan av deras TV-reklam där de glatt meddelar att de ORSAKAT mer bröllop än någon annan dejtingsite. Orsakat - det får mig direkt att konnotera till något negativt, att halkan orskade en olycka eller att orsaken till stormen var klimatförändringar. Man orsakar väl inte bröllop?? Visserligen är väl bröllop negativt för Match själva, då deras existens förutsätter att det finns singlar, men kunde de inte valt något annat ord än orsakat?? Men egentligen var det inte det som var själva beviset på svenska-förfall, utan det kommer när man kollar in profilerna som medlemmarna skriver. Särskrivningar, särskrivningar!!!! Och felstavningar - simmbassäng, musicaler, musicsmak kännde, väll, minna........ etcetera etcetera! HJÄLP!! förstår de hur jobbigt det är för en ordpolis som mig? Man vill ju bara skicka dem på en kurs i svenska direkt...

För alla er som vill bli upprört roade, så kan ni gå in på http://skrivihop.nu/!

Friday, October 21

Good damn right it´s a beatiful day!


Ömsom vånda och ömsom glädjeskutt! Jag ska på jobbintervju nästa vecka!!! Ahhh, vad ska man säga, vad ska man fråga om, vad ska man ha på sig???? Blir en tripp till tjejgänget på måndag för pepping! Mia har lovat att vara hjälpsupport ifråga om dataprogrammet jag inte riktigt kan.. Bra med vänner som kan då! :)

Hade en djup svacka igår, gick knappt ut på hela dan, å skippade både träning & föreläsning.... Tror det är rätt bra tillåta sig att ha sådana svackor ibland, bara man vet att man rycker upp sig nästa dag och tar tag i livet igen!! Å får man sådan trevliga telefonsamtal som jag fick så är det ju enklare! Fast jag var redan mer positiv redan innan telefonen ringde. Kan ju inte deppa ihop sig alldeles ju!

Hmmm, nu måste jag ju leta reda på ett ställe att klippa mig på - nu är det ju viktigt med en snygg frisyr... Får väl kolla upp frisörerna här i stan i em.

Tuesday, October 18

Searching for a life - or at least a job...


Dessa klyschiga och luddiga jobbannonser... Har man tekniskt förståelse om man kan koppla ihop en elsladd eller fylla på oljan på bilen?? Och i så fall, vad har den tekniska förståelsen gemensamt med att man ska ha känsla för färg och form? Och i det här specifika fallet, är kravet på att man ska ha teknisk förståelse bara att man måste förstå att bärande väggar är bärande och att Ja, det är viktigare att få elledningar och vattenledningar på plats än att just den bänkskivan i köket har rätt nyans?

Och om nu det är de kraven som krävs för detta specifika jobb, HUR kan då dessa überflummiga designers i 3:ans från koja till slott någonsin fått det jobbet?? Jag menar dessa miljöer kanske är snygga att se på men hur praktiska är de egentligen, när de boende ska leva vardagsliv i ”slotten”?

Och likadant är det i de flesta inredningstidningar? Ostökigt och minimalistiskt – och det är ju realistiskt? Jodå... speciellt när det står att familjen som bor där består av heltidsarbetande Nisse & Puffy som har två barn i åldrarna 3 och 7..... Jo, jag vet – dessa inredningstidningars mål är att verka som inspiration för sina läsare! Men är en ouppnåelig utopi, men flaschiga inredningar och möbler som kostar en årsinkomst, vad vi vill inspireras av? Är det inte roligare att inspireras av något som man som läsare faktiskt kan försöka uppnå? Men det är väl själva tanken med både inredningsprogrammen och inredningstidningarna – att vi varje vecka, varje månad, ska hitta nya fel på vårt liv som speglas i vår inredning. Och genom det konsumera mera...

Monday, October 17

Jag – en rosa jordgubbsmilkshake?


Kan man definiera människor efter vilka färger de dras till?? En kille som föredrar mörkblått, är han en stabil kille som är lite sportig och gillar mörk öl? Eller en tjej som älskar grönt, är hon en något flummig tjej som eldar rökelse och gillar lite annorlunda musik?

Det är klart att man kan definiera grupper efter deras färger på kläderna. Vi vet väl alla att de flesta designers och liknande yrken oftast är svartklädda, och de som sysslar med kultur i andra former vanligtvis har något purpurfärgat i sin klädsel. Men det gäller ju bara för att de vill stärka gruppidentiteten och känna sig som ett med gruppen. Går man ner på individnivå, och frågar vilken färg som är favoritfärgen får man kanske olika svar.

Och det är det jag undrar, speglar favoritfärgen ens jag?

När jag plockade lösgodis häromdagen, kom jag att tänka på vad en kille sa till mig för några år sedan. Då innehåll i min lösgodispåse bestod av idel rosafärgade godisar, några bruna, men mest rosa, kom hans ord upp i huvudet; Tjejer som gillar rosa och som dessutom föredrar jordgubbsmak på milkshake, de är på ett speciellt vis. Jaha, sa jag, hur då? Men det fick jag inte, och har fortfarande inte fått, något svar på.


Bedömer vi människor efter vilka färger de oftast har på kläderna? Är rosaklädda tjejer alltid som jag; något flummiga och förvirrade, snälla och kanske väl godtrogna när vi tror gott om de flesta andra? Och killarna med sina mörkblå tröjor hänger alltid på gymmet och drar några ale på krogen under helgerna?

Det värsta är nog att man ser så stereotypt på ytan när man möter människor för första gången. Jag har en kompis som hävdar att killar dras till tjejer som har ljusblått på sig, att den färgen får killarna att känna sig beskyddande. Och det förutsätter ju att killarna anser att tjejer som föredrar ljusblått är i behov av en stark kille som kan ta hand om dem. Taskigt när killen efter närmare bekantskap upptäcker att trots den ljusblåa outfiten är den här tjejen en tjej som kan klara sig själv. Tji fick han, om hans livsmål var att känna sig stor stark och macho, och vara den ende som kunde spika i en spik åt tjejen...

Eller om någon nu blir intresserad av mig för att jag beställde en rosa jordgubbsmilkshake iklädd min rosa kjol och rosa loafers. Tänk om jag nu inte alls är som en rosaklädd tjej ska vara? Utan helt enkelt är som jag är trots min favoritfärg? Hoppas då killen tycker det är bra ändå, och bjuder mig på nästa jordgubbsmilkshake! :)

Sunday, October 16

You´re the core of my heart??


Är det möjligt att ta ett enda steg åt fel håll eller göra ett enda annorlunda val, och helt plötsligt gå miste om världens chans? Kanske min enda chans?

Mötte en kille igår som rörde upp all världens känslor i mig. Kan jag skylla på mild höstdepression, eller allmänt depp? Mötte sagde kille på väg ut från kiosken hemmavid, samtidigt som jag var mitt uppe i en diskussion med paps. Samtidigt som jag sa något (helt oviktigt självklart...) till pappa tittar jag på killen, men inte förrän framme vid bilen kopplar hjärnan: Jaa, det var ju A! Som självklart var som bortblåst när jag vände mig om... Jepp, i alla fall kör pappa iväg, jag funderar. Till saken hör att jag dagen innan läst mitt horoskop för söndagen, vilket lydde – ”Idag ska du vara extra uppmärksam, då du kan möta din drömman på en oväntad plats”. Jaja, samma gamla vanliga mumbojumbo från flummiga låtsasastrologer... Men den ”spådomen” tillsammans med mötet, gjorda att jag, när jag satt i min egen bil verkligen började fundera på A. Med bakgrundsmusik av Loosegoats och Elin Sigvardsson blev det en ganska melankolisk bilfärd...
A och jag gick och läste några kurser ihop på Komvux, och vi har ganska många fikor, lektioner, naturvetenskapslabbar och fältexpeditioner bakom oss. Då såg jag honom mer som en kul kompis, då jag hade span på en helt annan kille (i det fallet kan vi ju snacka major felsteg... men, men, annan historia). Men nu när jag nostalgiskt tänkte tillbaka insåg jag hur roligt vi haft, och hur många saker vi hade gemensamt. Att vi hade en hel del gemensamt och trivdes i varandras sällskap var väl rätt klart redan då, eftersom vi oftast hamnade i samma grupper under lektionerna och fikade samtidigt. Men nu under bilfärden kom jag på de där småsakerna som egentligen borde, och kanske gjorde de det, lyst som stoppljus. Samma humor, vi gillade samma inredningsstil och en gång, under självstudier på bibblan, kom vi fram till att vi hade kunnat köpa en Gott och blandat ihop, och delat den fredligt oss emellan, då vi gillade olika färger på godisarna. Och när om någonsin, hittar man någon som kompletterar en själv så väl att man kan dela en godispåse utan att den ene blir sur för att den andre tog de goda bitarna??
Och det är det jag menar, kan man titta åt fel håll för länge och inte se det som finns bredvid en? Skulle jag sprungit in på HC igen och bara sagt Hej, det var länge sen, här är mitt nummer – ring!?


Men som vanligt tar jag fel håll och kommer på dessa tankar 25 minutes to late, för att citerar Michael learns to rock...

Och lite deppig dansk rock är nog vad jag behöver nu.....eller en tältplats utanför HC, om han kanske går förbi igen....

Saturday, October 15

Vådan av att vara en krake....


Alltså varför kommer man alltid på vad man skulle ha gjort eller sagt tio minuter för sent? Oavsett om det gäller ett smart inlägg under en föreläsning (hmm.... as if!), eller om det gäller en snabb kommentar till någon man vill göra intryck på. Speciellt när det gäller personer man vill göra intryck på, de tillfällen när man fått till någon fyndigt flirtig kommentar är då lätt räknade. Snarare är det så att man svamlar fram något helt obegripligt, som man inte ens fattar varför man sa. Och ännu mindre fattar väl killen antar jag... Orsaken till att jag alltid säger fel saker, eller för den sakens skull säger något över huvud taget, tror jag är att jag inte kan läsa av människor längre. Min radar har totalkrashat - tidigare var jag rätt bra på att känna av om killar var intresserade eller inte, men nu – totalt fel vibbar. Killar man uppfattat som helt på har backat i superhastighet när man frågat ut dem på dejt, å andra dyker upp med sina Fiffi Päronfluff eller Sussan Äppeltuss – fastän dessa killar var hur flirtiga som helst sist man träffade dem....

Och man blir verkligen hämmad av att alltid bli motbevisad – nu när man läser av att en kille verkar lite på, vågar man ju helt enkelt inte lita på den känslan, utan man bara förväntar sig att hans välartade fru (fru Lingonfling.....) och deras tre välartade barn ska dyka upp i periferin...

Vilket gör att man inte gör någonting fast man är intresserad – och istället står där som en liten krake...

Friday, October 14

Omvända stan..


Fick idag en sur kommentar från en tant, kärring rent utsagt.... Jag ledde min cykel upp för en backe, och eftersom jag gick och det kom en kille cyklande ner för backen, gick jag på gångsidan av trottoaren! Tydligen ska man inte göra det i den här staden, för den här kärringen som jag mötte sa surt att det här är en gångväg.... Ja, sa jag, jag går väl oxå??!! Så exakt var ska man befinna sig om man nu väljer att inte cykla upp för ett jättebacke???? Jag får inte gå på gångvägen, å hade jag gått på cykelvägen hade jag väl blivit påhoppad där med.... Slutade med att jag gick på gångsidan och ledde min cykel på cykelsidan hela vägen uppför backen. Alla surkäringar nöjda då??

Den här stan är för övrigt inte ett dugg cykelvänlig!! Mastodonthöga trottoarkanter, inga cykelparkeringar och var ska man egentligen cykla? Vissa gator ska man cykla på trottoarerna och vissa på gatan - Jag blir inte klok på det!!! Men jag å min lilla Agda (min fiiina tantcykel..) kämpar på.

Något som är ganska bakvänt i den här stan är biblioteket jag sitter på just nu. (Com hem kanske kan funka nästa vecka, då ska de iaf byta kontakter... fick en lapp om det, dan efter jag ringt å röjt. Kan det ha något med det å göra??? hehe..) Högskolebiblioteket då! Alltså, jag trodde det fanns någon rådande norm om att det ska vara tyst på biblioteken?! Jag kommer allt ihåg vår bibliotekarie, Nordinskan, som hyschade åt oss eller gav oss långa blickor om vi pratade för högt... men inte här inte.. Dels är arkitekturen inte särskilt behjälplig... högt till tak, kala väggar, glas & stål: Inte särskilt dämpande det inte. Sen pratar alla!!! Å telefoner ringer stup i kvarten. Ingen lugn å ro här inte. Är det så bibliotek ska vara nuförtiden kanske? Jag menar, den här Högskolan måste väl ända vara rätt insatt i det här, det är ju ända här som de framtida biblitekarierna utbildas. Måste nog vara så men jag tycker fortfarande, oerhört konservativt I know, att det ska vara ganska tyst och lugnt på bibliotek. Så kan man sitta i någon trevlig liten fotölj och fördjupa sig i en bok - i lugn och ro!!

Allmänt smågnällig idag märker jag... Kan kanske bero på att jag lämnade blod i fm, och inte har hunnit äta än... hmm, inte bra! Hb:et uppe i 128 igen dock, å det är ju bra!

Hem å äta världens godaste soppa (rester sen igår), sen blir det PowerYoga och efter det en tripp till lösgodishyllan på Videomix!! Får jag inte mysa med någon söt liten pojke, så får jag svulla i min ensamhet en fredagkväll som den här! :p

Wednesday, October 12

Loppis-studier..


Tog en liten loppisrunda idag på eftermiddagen... mest lump & skyhöga priser. Tror mig fortfarande kunna göra fynd - å visst lyckas man ibland! Men idag blev det ingenting.

Däremot funderar jag allvarligt på, om jag nu inte får något jobb, att utföra grävande studier på loppisarna. Exempel på ämnen är;
¤ Om boken Oannes ( Bra Böcker - kom ut på 60-70-talet..) finns på precis varenda loppis i Sverige??? Jag måste säga att jag har då sett den varenda gång jag bemödar mig att kolla igenom bokhyllorna. Det är i övrigt väldigt mycket böcker från bokbolaget Bra Böcker, månne en folkhemsbokklubb? :)
¤ Studie no 2; VARFÖR är det så många kristna LP-skivor i skivbackarna?? tillhör de en "lost generation"? Klart att LP-skivorna i sig gör det, men just den genren??? Satt folk förr i tiden å lyssnade på lite frikyrklig musik dagarna i ända?? Eller fanns skivorna bara för syns skull, så de är de enda som överlevt till loppisen? Kanske har skivorna med de vanligare genrerna blivit sönderspelade??


Känns som om det hade kunnat bli bra studier det här!

Till dess får jag väl fortsätta min jakt på ett matbord i teak & ett par stringgavlar till mina stringhyllor. Någon gång ska man väl ha tur...

Tuesday, October 11

Com hem?? snarare helt vilse....


Har haft fullt krig med com hem under några veckors tid, vilket kan driva en till komplett vansinne!!! Å en annan som är van vid att vara ständigt uppkopplad. Har dock klarat mig utan "hemma- Internet" i snart TVÅ månader...

Tja, com hem då, När man väl kommit förbi deras mardrömslika telefonköer (csn - släng er i väggen...) så får man ständigt olika svar! telefonsamtal nr 1: Nej, det går inte få bredband på den adressen förrän förste oktober. Telefonsamtal no 2 (efter den 1/10): Näe, det skulle ju ha varit klart den förste oktober, Oj det skulle visst varit klart i juni redan.... men det går fortfarande inte. Den här personen tog mitt nummer och skulle kolla upp det hela... ringde inte tillbaka...
Telefonsamtal no 3 (10/10): Efter att förklarat alla olika svar jag fått; Nej, det går inte å få bredband där inte. Men du kan ringa till vår Fastighetsservice..... Japp, idag gjorde jag det, och fick verkligen förklara att jag blivit hänvisad dit - otrevliga människa, skaffa ett annat jobb!!!!! Detta hjälpte inte heller utan jag fick ett telefonnummer till en tjej i Stockholm... som inte heller visst varför, utan kopplade mig till deras Byggprojektledare....... Den här människan kunde åtminstone svara att eeeeeventuellt vecka 42.... Nästa vecka alltså, kanske.... Å då måste jag ju självklart ringa till com hem för trehundrafemtielfte gången, för guud förbjude att man skulle kunna bli kund redan..... Och jag kan ju tipsa de att de behöver bättre internkommunikation - en informatör alltså!!! men helst inte jag för jag blir bara irriterad på dem..... Men jag har en massa klasskompisar som oxå vill jobba!!!
Dagens ilandsproblem mao.


Ett annat ilandsproblem är vad man ska göra till våren! Eftersom inte ens ett extrajobb verkar vara möjligt måste man ju sysselsätta sig... kurser då - å sista datumet för att ansöka är på lördag!!! eller så kanske man ska vara iskall å bara skita i det å hoppas att det bara fixar sig!!! :) lr??

Monday, October 10

Soooola i Kaaarlstaaaad


Så var man hemma igen efter en tripp i de Dalsländska och Värmländska skogarna. Mycket händelserik helg, kan det va därför jag sov som en stock halva dan idag?!

Började i fredags med att köra upp på små kringelikrokvägar upp till I´s föräldrahem, och plockade upp henne där! Sen bar det av upp till Karlstad, med ett stopp i Åmål (förstår inte alls Fucking Åmål-konceptet - jääättemyyysig liten stad ju! fina hus & vatten, vad mer kan man begära??). Nästa stopp på vägen var en godisbutik i Grums. Definitivt ett måste i Guideboken för väg 45! Godis, godis, godis!!! Vi hade allvarliga funderingar på att köra till Sunne oxå, bara för att bli bland "berömda kvinnor & män som varit i Sunne"... Under lördagen örade vi omkring i Karlstad - loppisar och skoaffärer var prio ett! Trevliga små loppisar -en styck salladiär (vad nu det är?!) i teak och glas inköptes för 35 kronor, men inga stövlar..... Hur svårt ska det egentligen var att hitta ett par svart klassiska stövlar egentligen??

Lördagskvällen bestod av vin, popcorn och djupa samtal - sen ut på stan! Blue moon bar bidde det! Som en finlandsfärja fast utan sjögång... Fast visserligen var det det nog några få som kände någon slags sjögång..... Fick sällskap av en "kändis", om man nu är kändis om man är med i "The Kristet utseende"?? vet inte det... Är inte heelt 100 på att han verkligen var med där heller visserligen! Fast han sjöng väldigt fint för att var så onykter.... Han fällde kvällens bästa pick-up-line iaf; "Du och jag är av samma sort"! Himla gulligt tycker jag, men vad han egentligen menade med det vette sjutton! Jag menar på vilket sätt då?? Kan man analysera i evighet!! :)

Söndagen då! Loppis i Kristinehamn med omnejd, inga fynd alls, om man nu inte räknar med den alltmer bygynnande Värmländskan som både jag och I la oss till med.... Smittsam dialekt mao! Fast det är liiite svårt å ta folk på allvar, å det gäller faktiskt Västgötska oxå.... Alla låter så goa och gemytliga såå!!

Under kvällen körda jag hem, med Kjellvander i cd:n. Höll på att komma till Norge.... det är himla lätt att glömma att svänga av i Segmon tydligen... Kom på det i Årgäng, å svängde neråt mot Bengtsfors istället! Jaja, bara en liten omväg och så fick jag ju se nästan hela Dalsland! Fast det var ju liite mörkt... Konstigt att man kan känna som om det är livsfarligt att köra vilse, jag menar det är ju bara å leta reda på en alternativ väg! En karta och tid är allt man behöver!! Kan ju alltid hitta något nytt trevligt ställe på "vilsevägen", man vet aldrig!! Det är ju bara genom att gå vilse man hittar nya spännande vägar ju!!

Friday, October 7

Kyrkogårdsflanerande


Min pappa har alltid hävdat att det är så lugnt och rogivande att promenera på okända kyrkogårdar. Så i tisdags på min väg hem från stan, tog jag vägen förbi de bägge kyrkogårdar som ligger mellan stan och min lägenhet, för att testa tesen. Och med tanke på att det bara var jag som gick där så kan jag väl hålla med om att det var rofyllt. Och jag slog faktiskt av på takten och läste på de pampiga gravvårdarna som jag gick förbi. Det som slog mig var titlarna på de som låg begravda; Provinsialläkaren, Överkonstaplen, Godsägaren etcetera.

Började fundera på hur dagens och framtidens texter kommer att se ut.

Förr i tiden hade man väl vanligtvis ett yrke hela livet till skillnad från idag, då man oftast flackar omkring i väntan på att hitta det speciella drömjobbet, vad det nu är. Men vad ska titeln bli på gravstenen då? Det jobb man gillade mest? Eller kanske ett helt litet CV upprabblat? Och allvarligt talat, hur spännande låter dagens yrkestitlar egentligen?!
Och hur kommer framtidens gravstenar se ut? Rena, moderna linjer och texten i något flashigt typsnitt? Eller en dataskärm som blippar fram text? Inte som dessa äldre gravstenar som jag gick förbi, som hade uthuggna utsmyckningar och sirlig skrift i alla fall.


Eller kommer man i framtiden ens ha gravstenar? Kommer vi ständigt kringflackande och rotlösa människor kunna begravas och låta våra kroppar tillbringa evigheten på ett ställe? Näpp, trenden kommer nog att bli kremering och låta askan spridas för vinden. På det sättet kommer man ju att spendera lite tid här och lite tid där. Eller varför inte göra som alla superrika människor, frysa ner sin kropp och vänta på att vetenskapen ska komma på ett sätt att göra oss odödliga?
På det sättet kan vi ständigt och för evigt jaga efter det som är lite, lite bättre...

Wednesday, October 5

Kanelbullarna som bakades efter föreläsningen i går blev himla goda - alldeles för goda..... Det är därför ett hårt träningspass krävs idag... hihi

Ännu en dag..


Inte mycket vettigt gjort idag inte.. Har dock lyckats boka ett Body-Combatpass ikväll (sista platsen, hehe..)! Får väl se hur det nu går - jag har aldrig varit på ett Body-Combatpass + att jag har sträckt min axel.... :/ Hoppas att passet är lika kul som Powerstrike iaf.

Skulle ta en lååång härlig höstpromenad ner till stan idag - det var bara det att jag bodde nämre än jag trodde... det tog max en kvart sen var jag framme! Får väl gå en omväg nu på vägen hem - måste ju få lite go, härlig friskluft!! Älskar hösten!!

Har funderat hela dagen på att om det är värt att åka till Växjö den 17 november å se Kjellvander på De Luxe - är det det?? de Luxe e alltid de Luxe å Kjellvander är faktiskt värt ett Växjöbesök! I var helt med på noterna, så egentligen gäller det ju bara att hitta någon kvarvarande klasskompis å kampera hos! Får väl lyssna in sig på nya skivan innan man bestämmer sig helt - den 19 oktober släpps den!!

Har postat två jobbansökningar idag! Hoppas att någon av dem genererar en intervju iaf...

Nu ut i höstluften som luktar äpplen å gula å röda löv!!!

Tuesday, October 4

Är allt Winnerbäcks fel?


Så har en annan oxå fallit till föga och skaffat sig en blogg... Får väl se hur det går, har ju aldrig varit bra på det där med dagbok. Men eftersom jag för tillfället har så grymt mycket fritid, får jag ju hitta sätt och fördriva den på. Spenderade förmiddagen igår med att lyssna på Winnerbäck, å ända sedan dess har jag haft "Kom änglar" i huvudet... och med den smått melankoliska låt som bakgrundsmusik så har ju allt gått därefter. Bevis nummer ett är väl egentligen Sussan Päronfluffs (i brist på namn..) uppdykande på scenen.... Alltså varför ska de flesta span som verkar vara tillgängliga ha små flickvänner som dyker upp när man minst anar det? Man kan ju fundera på om det beror på att jag hade Winnerbäck som soundtrack eller?? Får nog skaffa ett mer postivt soundtrack till imorgon... :) Å inte har jag fått ngn kanelbulle som tröst idag heller, får nog hem och baka ett gäng - det är ju ändå Kanelbullens dag idag! Andra uppdrag idag är att skriva jobbansökningar, gå på kultursociologiföreläsning och titta på Desperate Housewifes - med de nybakta kannelbullarna!!